kanndigsjalv

Både igår och idag har jag varit sådär tung i själen.
En känsla av hopplöshet och ensamhet.
Inte för att jag tycker att allt är hopplöst eller för att jag är helt ensam.
Men jag känner bara att mitt liv är så extremt ordinärt. Och tråkigt.
Jag sa till syster att jag vill ha passion i livet. Något att le för. Då svarade hon; Jag är ledsen att säga detta Lina. Men T. kommer aldrig mer tillbaka. Det vet du. Och det finns ingen mer som honom.
När jag kom hem började jag fundera. Inte för att jag var lycklig med T. Men han är passion, i allra högsta grad. När hon sa så kunde jag inte låta bli att fundera. Är det över? Jag vet, jag är nitton år gammal  (snart ) inte nittio. Men om det inte finns någon mer T. Vad finns det då? Jag vill inte leta och jag ska inte leta.
Jag vill bara hitta det där att leva för. Jag vill inte gå såhär dag in och dag ut.
Och trots att jag gör mitt absoluta bästa för att försöka hålla skenet uppe och vara positiv. Så kan jag inte hjälpa att känna det. Känna hopplösheten. Känna tomheten i min själ.