kanndigsjalv

God förmiddag :)
   Var ett tag sen jag skrev nu. Men dagarna liksom har försvunnit i plugg och tankelöshet. Men idag är jag brutalt positiv. Det såg ut som Jessica ville strypa mig i matsalen nyss där jag satt och predikade om att allt löser sig och att livet blir alltid vad man gör det till själv. Tror ni jag är förvånad över mig själv? Svar ja, när började den äkta pessimisten bli optimist? Idag? I vilket fall som helst gillar ja det! Hoppas på fler såna dagar ni som befinner er i mitt huvud, för jag antar att det inte är jag själv som orsakar detta anfall av optimism.
I vilket fall som helst så förgyllde Henrik, Lisa och Linda min dag rejält igår. Vi var och lunchade på Mulan och jävlar vad mysigt. De människorna har en så stor plats i hjärtat så det finns inte, trots allt som hänt så måste vi bara gå vidare och njuta av varandras sällskap nu när det snart är slut.
Till och med det känns bra idag, bortsett från att jag inte kommer få spendera varje dag med världens bästa människor så känns det bra att jag ska flytta idag. Jag börjar känna mig mer och mer redo.
Förra lektionen hade jag och Henrik egen gympa tillsammans med våra klasser och idrottarna. Henrik "Hitler" Wadman, hoppas ingen tog illa upp, körde hårt med de stackarna. Jag stod mest och log och sa bra jobbat. Vilken insats.
Just nu gör resten prov men eftersom några av oss var duktiga flickor och gjorde provet förra veckan är vi lediga. Jag ska tillbringa ledigheten på badhuset as usual. Ska simma idag tänkte jag, har inte gjort det sen i måndags, men musklerna behöver vila från gymmet tror ja.
Ikväll blir det utgång med världens bästa Kristine. :) Förut när jag satt på tåget kände jag mig inte så värst pepp på att gå ut men nu börjar partysuget sakta krypa fram igen. Men det ska bli skönt att dansa av sig lite bekymmer på dansgolvet. Dessutom är det ingen Wadman som dissar mig och ger mig ont i hjärtat ikväll heller ;D
So long allihop. Ta dagen med ett leende :) (nej Lina nu blev du för positiv)

C A R P E   D I E M

Både igår och idag har jag varit sådär tung i själen.
En känsla av hopplöshet och ensamhet.
Inte för att jag tycker att allt är hopplöst eller för att jag är helt ensam.
Men jag känner bara att mitt liv är så extremt ordinärt. Och tråkigt.
Jag sa till syster att jag vill ha passion i livet. Något att le för. Då svarade hon; Jag är ledsen att säga detta Lina. Men T. kommer aldrig mer tillbaka. Det vet du. Och det finns ingen mer som honom.
När jag kom hem började jag fundera. Inte för att jag var lycklig med T. Men han är passion, i allra högsta grad. När hon sa så kunde jag inte låta bli att fundera. Är det över? Jag vet, jag är nitton år gammal  (snart ) inte nittio. Men om det inte finns någon mer T. Vad finns det då? Jag vill inte leta och jag ska inte leta.
Jag vill bara hitta det där att leva för. Jag vill inte gå såhär dag in och dag ut.
Och trots att jag gör mitt absoluta bästa för att försöka hålla skenet uppe och vara positiv. Så kan jag inte hjälpa att känna det. Känna hopplösheten. Känna tomheten i min själ.

Det finns så otroligt mycket att säga just nu i mitt huvud så det blir antagligen en massa inlägg idag så att jag kan få ur allt ur huvudet. Annars vet jag att jag inte kommer klara att somna ikväll när jag ska lägga mig..

Helgen var minst sagt händelserik! Jag hade jävligt roligt, var alldeles för full och som vanligt alldeles för känslosam.
Fredagen började med att tåget var försenat en halv jävla evighet. Vi satt på tåget och sjöng för tine som blev hela arton år i sällskap av en tändare eftersom det inte fanns ljus på tåget. ;D
Skolan kom och gick. Gjorde prov som kändes konstigt, inte en aning hur det gick men man kan ju bara hålla tummarna för att det gick bra..
Efter skolan gick jag till Saras lägenhet och krånglade i en halv timme med låset. Jag kände mig som världens mest iq befriade människa när jag var tvungen att ringa till Sara och fråga hur fan jag skulle låsa upp dörren. Haha. Jag slappade lite sen började jag göra mig iordning. Som sällskap i duschen hade jag en corona och det smakade förjävla bra. Vid sju hörde jag att Kim var på G. Jag ställde mig vid dörren för att skrämma henne men det var istället jag som blev skrämd! Där stod Kim, blod överallt i trappan, på hennes arm och det ordagrant sprutade blod ur hennes hand. Jag fick rena paniken och var inte långt från gråten. Hon hade givetvis ramlat i backen bredvid huset och såklart hade hon tagit emot sig med handen på en cider flaska. Efter en timme av blödande och lite paniksamtal till Tom Erik och Marie var det party igen. Men ni ska bara veta allt som hann flyga runt i huvudet innan jag fattade att det blödde mer än det var farligt..
Brudarna kom och det var en av de roligaste förfesterna jag någonsin har varit på! Tjejer, öl och lite senare allsång med killarna. På vägen ner till Ritz hade jag redan blivit bra i gasen och vi sjöng reklamlåtar. Väl inne på ritz kommer jag inte ihåg så mycket. Med 50 kronor klarade jag mig en hel kväll, hade fått en massa cider tydligen. Kvällen stora miss måste väl varit när jag ramlade över Frida mitt på dansgolvet. Just då gjorde det inte ett dugg ont men jag kan säga att mitt blåa ben tyder på annat.
Kvällen avslutades tidigt. En dyngfull Lina hade betalat och ätit pizza, ringt Torbjörn som hade skjutsat mig från Viktors till lägenheten. Hade låst ut Johanna och somnat med kläderna på på överkastet.

Lördag vaknade jag halv sju som jag alltid gör när jag är ute. Jag bad lite till Gud om att jag ville överleva dagen. Sällan har jag varit så bakfull som då. Låg i sängen till elva, duschade och låg lite till. Sen tog jag tag i mig själv och gick en LÅNG promenad i det fina vädret. Det behövdes verkligen! Träffade Viktor och stod och pratade ganska länge. Sen gick jag på palmviken och försökte köpa mat men inget frestade. Sov lite till när jag kom hem sen var det bara att duscha och göra sig iordning igen. Det tog enormt lång tid att dricka och det frestade inte ett dugg. Men även lördagen bjöd på en rolig förfest och visst blev jag full då också. Väl inne på tiki slocknade mitt humör om man säger så.
På vägen hem var det tur att jag mötte David. Älskade finaste underbaraste David. Han är så bra på att torka tårar.

Just nu vet jag inte vad det är med mig. Är jävligt deppig och känner att det inte finns ett dugg jag har lust med just nu. Allt tar emot och allt känns så inni bomben tråkigt. Sen tror jag att jag är lite kär med. Kär på riktigt. Sådär så att det gör ont i hjärtat. Sådär så man känner sig helt hopplös. Inte den bra kär känslan. Tänk om jag bara kunde få sluta känna just nu. Jag vill inte känna!