kanndigsjalv

Ibland kan jag inte låta bli att fundera. Eller ibland var en underdrift snarare varje dag.
 De senaste åren har jag varit med om mycket. Mycket kärlek och mycket sorg, låter dramatiskt men så är det. 
Det går inte en enda dag utan att jag tänker på det som varit. Jag har försökt allt och ändå tycks jag aldrig riktigt helt kunna släppa det som varit.
Varenda dag måste jag på något omdevetet sätt plåga mig själv och tänka tillbaka. För hur saker var och inte var så känner jag mig väldigt skyldig till hur jag känner.
Allt jag har varit med om bara sköljer över mig ibland, som en iskall dusch från ingenstans. hur kunde allt bli såhär? Jag skriver inte detta för att jag tycker synd om mig nu utan jag bara ställer mig frågan varför jag aldrig kan få gå vidare. Varför kan jag inte bara få gå en dag utan att tänka på allt det där?
Men en sak vet jag. Ödet straffar mig och det hårt.